prepare to cry...

Jag skrev ner min yngste sons förlossningsberättelse. Den är skriven till honom, men jag tänkte att ni som gillar sånt kanske vill läsa. Själv älskar jag förlossningsberättelser, jag grinar järnet...

Du var sen, vi hade väntat oss att du skulle komma den fjortonde december. Storebror kom i tid, så fem dagar efter ditt datum, när vi träffade en barnmorska höll vi på att förgås för att det var så jobbigt att vänta. Vi hade ju väntat så länge, dessutom hunnit vara så oroliga. Magen växte inte så bra och vi gick på tre extra ultraljud, fast alla visade att du mådde bra även om du inte var så stor. Barnmorskan som inte var vår ordinarie sa ett par saker som satte sig i huvudet, dels att jag med största säkerhet skulle slippa bli igångsatt med dropp, dels att det skulle vara annorlunda efter förlossningen. Hon sa att hon nästan kunde lova att jag skulle må bättre för att ?När du har så ont att du inte står ut längre kommer det vara dags att föda fram barnet?. Förra gången hade jag bett om epidural när det gjorde så ont att jag inte stod ut längre, det var bra för då var det fortfarande fem timmar kvar. Dessutom så kunde hon lova att eftersom vi redan fått barn skulle vi båda känna oss mycket lugnare och säkrare i själva ?hanteringen? av bebisen. Hon fick rätt på alla punkter.

På kvällen efter vi träffat henne gick slemproppen. Jag hade haft rejält med förvärkar på nätterna i flera veckor innan så när värkarna satte igång vid tretiden gick jag bara upp och tog en alvedon och somnade om, jag hade värkar fram till nio när jag gick upp, det var svaga värkar och det var långt emellan dem så det hade gått lätt att sova, men jag visste att det var riktiga värkar. Men när jag gick upp försvann de. Hela familjen var ju hemma och blir det rörigt så kan värkarbetet avta så jag var lugn. Det var den tjugonde december och vid elvatiden ringde jag mormor och sa att i kväll kommer han så hon skulle vara beredd på att åka hem till oss och vara med Storebror.

Efter lunch började jag bli irriterad för att värkarna inte kommit igång så för att tänka på annat gjorde jag en Jansons frestelse som vi skulle äta på julafton, och det var väl pyssla lite för mig själv jag behövde, för vid tretiden kom det en ny värk, så jag struntade i att göra knäck som jag också hade tänkt för att hålla mig sysselsatt. I början var det glest mellan värkarna, en var 20:e, 25:e minut så där, och de gjorde inte ens ont. Men fram emot bolibompa var det 15 min mellan och de blev mer intensiva. Vid åtta kom de ännu tätare, pappa nattade Storebror och jag satte på mig TENS-apparaten och ringde till mormor som kom vid nio.

Vid sex hade jag pratat med förlossningen på SÖS för jag hade fått en liten blödning, vid nio, halv tio ringde jag dem igen, nu var det mindre än fem minuter mellan värkarna, de rådde mig att ta en dusch och ringa tillbaks sedan. Mormor satt och tittade på tv, pappa spolade upp ett bad till mig och jag la mig i badet en lång stund, det var oerhört skönt. Pappa satt brevid badkaret och gjorde mig sällskap. Väl uppe ur badet blev jag insmord och fick på TENS-apparaten igen. Jag låg på sängen ett tag till, men vid elva började det bli jobbigt att vara hemma, jag ville in till sjukhuset och bli kollad, nu var det ungefär tre minuter mellan värkarna. Vi ringde till SÖS som sa att vi var välkomna, vi tog en taxi och var på SÖS strax före tolv. Väl där fick jag ligga med övervakningsgrejer ett tag. De ville se hur du mådde (din puls) och hur intensiva och regelbundna värkarna var. Det tog ungefär tjugo minuter, vid 00:30 blev vi inskrivna, jag var då öppen 4 cm.

Sedan gick det ganska snabbt allting, värkarna blev alltmer intensiva och smärtsamma, jag bad om en gåstol som jag kunde luta mig mot när jag mötte värken, samtidigt masserade pappa mycket hårt i ländryggen/kosrsyggen, det hjälpte riktigt bra ett tag, jag drog på med TENS-apparaten också. Vi var själva, det var lugnt och fint och vi skojade och pratade mellan värkarna. Det stod en elljusstake i fönstret som jag bad pappa släcka, den lös så skarpt. Rum 13 tror jag vi hade. På förlossningen har man inte egen toalett så det var till att springa ut i korridoren stup i kvarten. Efter ett tag bad jag om lustgas, den hjälper väl egentligen inte direkt, men det är bra att ha något att pilla med.

01:45 kom barnmorskan in och kollade mig, då var jag öppen 6 cm. Fostervattnet hade ännu inte gått. Jag hade tidigare sagt att jag ville ha epidural om det skulle göra överjävligt ont. Det gjorde jätteont, men jag kände att jag fortfarande kunde möta värkarna på ett bra sätt så jag ville bita ihop ett tag till. Pappa var min coach, ropade till mig när jag skulle andas, såg till att jag drack ordentligt (vi var topputrustade, sportdyck, dextrosol, nyponsoppa, boost) och masserade som en galning vid varje värk. Emellanåt satt jag på sängkanten och mötte värkarna, då låg pappa över sängen för att kunna massera. Det var jobbigt att gå på toa eftersom värkarna kom så tätt att jag inte hann kissa och tillbaks innan en ny värk. Jag hade tätt mellan värkarna m a o.

2:15 ringde jag på barnmorskan för nu hade jag så ont att jag stod på tårna vid varje värk, jag kunde inte slappna av och möta värkarna längre, allt var bara ett hav av smärta. Hon var ganska burdus av sig, frågade Vad vill du (som i vad vill DU att jag ska göra). Jag blundade hårt och sa ?Jag vill att du undersöker mig, har jag inte öppnats tillräckligt så vill jag ha epidural. Jag fick lägga mig ner och bli undersökt. Jag var öppen tio cm, på en halvtimma hade jag öppnats fyra cm, inte undra på att det gjorde ont. Hon sa att man kunde göra hål på fosterhinnorna, men jag fick bestämma. Jag visste att det skulle göra ännu ondare då, men fick svaret, men då kommer barnet. Pappa var skeptisk och jag bad henne förklara att det var helt ofarligt för dig.

Hon gjorde hål på fosterhinnorna med något som påminner om en virknål, fostervattnet forsade ut i sängen, det kändes som om jag kissade på mig, typ flera liter för jag fick en värk direkt och det är inte omöjligt att jag faktiskt kissade på mig. Sen var det bara värk på värk men jag lyckades vända mig över på knä i sängen och hängde över ryggen som var uppfälld som på en jättefotölj och andades lustgas som en galning, TENS-apparaten var bortkopplad vid det här laget. Barnmorskan frågade om jag ville stå så här och föda, ja om du lovar att du tar emot honom. Det lovade hon. Konstig fråga kanske, men med jag hade någon slags bild av att du skulle komma med världens raketfart och landa på huvudet och jag hade oroat mig för det.

Ganska direkt känns som en enorm kraft som inte gick att stå emot, jag behövde krysta. Bigtime-krysta. Som när man har världens diarré och det inte går att hålla emot för allt i världen. Fast med världen smärta samtidigt. Jag sa det till barnmorskan som uppmuntrade mig att krysta. Var resten av världen var i det ögonblicket vet jag inte, det var bara jag och min kropp, inget annat. Ja du förstås. Jag krystar för allt vad jag är värd och måste hålla handen mot mitt underliv för det här går alldeles för fort. Jag tror att jag stönar och andas lustgas. Det är möjligt att jag säger något och slutar för jag måste ha lustgas, jag tror faktiskt lustgasen hjälper. Jag är helt klar i huvudet, inte alls så där borta som man kan bli av lustgas. På första krystvärken som räcker till ett par krystningar kommer ditt huvud ut, när det är nästan ute försöker barnmorskan sätta skalpelektrod, men det går inte så bra och pappa håller nästan på att svimma när din puls går ner. Det är aldrig fara för ditt liv, men jag märker att något är fel så när ditt lilla huvud hänger där och jag inte har en värk börjar jag fråga, ?andas han?? Nej det kan han ju inte göra när kroppen är kvar inne svarar barnmorskan,. Då blir jag förbannad och frågar (i mitt minne skriker jag, men jag ska fråga pappa) men lever han? Ja han rör munnen säger hon. Då kommer nästa krystvärk och jag får kraft att pressa ut resten av dig. Klockan är ungefär 2:30.

Det tog två minuter att krysta ut dig, det gjorde fruktansvärt ont men nu är du född. Du ligger på sängen bakom mig, jag försöker vända mig om för att se dig, pappa utropar förtjust: Han är lik dig!, jag vrider nästan nacken ur led men jag får bara små skymtar, oerhört frustrerande. Jag ser att du har stora runda ögon, lite mörkt hår och en rund platt mage. Du har nästan inget fosterfett och du är jättefin i färgen, inte blå alls. Du är mindre än din storebror var, riktigt näpen. Strax får jag hjälp att vända mig om och får in dig under den enorma trikåskjortan så att jag kan känna och lukta på dig. Du börjar ganska snart vråla, ett riktigt gallskrik som vägrar ta slut. Du vill amma och jag hade glömt hur innihelvete ont det gör. Jag får en spruta, blir ihoptråklad och ganska snart bär det iväg till BB. Pappa sticker iväg alldeles för fort, han måste hem till din alldeles nybakta storebror. Vi är själva du och jag min lille skrutt i midvinternattens mörkaste timma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback