jag måååste

"Jag måste ha en bebis till" skriver sonja. Hennes yngsta är fyra månader. När lillkillen var fyra månader gillade jag inte heller tanken på att jag aldrig skulle få uppleva det här igen. Att ligga och sniffa på en liten mjuk bebis. Och så var det med stora killen också. Med stora killen var det t o m värre eftersom min man hela första året vägrade lova mig att vi skulle skaffa ett barn tiill, (det var minst sagt tufft för vårt förhållade att få det första barnet). Med lillkillen har jag inte haft lika mycket panik, eftersom jag dels mindes att den där hysteriska längtan gick över och dels för att det är så svårt att bestämma något definitivt medan man är uppe i det kaos det innebär att ha en liten bebis. Nu är lillkillen 14 månader, storkillen fem år. Vi kommer förmodligen inte skaffa fler barn. Det är tufft att inte få sova när man inte längre har amningshormoner att gå på. Längtan efter en ny bebis minskas för varje månad utan sömn som går. Hade vi träffats vid 20 och skaffat barnen vid 25 kanske vi hade haft lite mer ork, men vi är snart 37 respektive 38. Jag är sen inte den tålmodiga typen. Tålamodet har inte dubblats med ett till barn utan snarare halverats. En vän till mig väntar sitt femte barn. Jag vågar inte ens tänka tanken på morgnarna med tre barn, än mindre fem. Vilket kaos! Dessutom känns det viktigt att ge de här två så mycket kärlek som det bara går, inte ett till syskon att dela uppmärskamheten med. Två blir bra, två att njuta av och följa genom livet, det är inte illa pinkat tycker jag! Guud vad jag älskar mina barn!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback