adrenalin

Det fick bli springa, lite egentid (bad efter löpning) och al-anonmöte för att dämpa ångesten. Ingen shopping med andra ord. Det är väl lika bra, egentligen. Väl? Ångesten har omvandlats till ledsenhet och det är väl så det är. Jag känner mig PMS-deppig utan att ha PMS. Jag behöver semester. På riktigt. Jag skulle vilja åka till solen. Sola bada och ha en vuxen som passade barnen på kvällarna så att jag och mannen kunde gå ut och äta tillsammans. Två veckor, vilken jävla lyx! Vår ekonomi tillåter inga såna resor, tyvärr. Lika mycket som jag älskar sommarhuset på somrarna lika mycket ogillar jag det på vintern, när det bara kostar pengar och hindrar oss att spara till just vinterresor. Bilen samma sak. Fin som fan, men dyr så in i helvete. Jag vet att jag har en minikris nu, men jag känner mig så jävla bunden till våra saker. Bunden till att vi måste tjäna så mycket pengar för att upprätthålla vaddå? Vårt leverne? Jag vill ha alla fina saker, men jag gillar inte priset de kostar. Tingen äger oss, i sanning.