adrenalin

Jag gruvade mig lite för en helg själv med lillkillen. Han har sovit väldigt dåligt på sistone, vaknat och skrikit flera gånger per natt. Ibland haft svårt att somna om. Dessutom är han en pojke som är envis och vet vad han vill. Han klättrar på allt och skriker högt när han inte får sin vilja igenom. Men alla mina farhågor kom på skam. Vi har haft jättemysigt. Han sov gott hela natten (mest i min armhåla), vaknade klockan sex på ett strålande humör. Vi har handlat lite käk, varit i Sågen på Thaifestival med mormor och sedan lekt i en park med massor av barn. Jag insåg plötsligt att han och jag verkligen var i behov av lite tid för oss själva. Tid som inte präglades av stress över att han är sjuk (som när man är hemma och vabbar). Tid som inte präglas av att man ska försöka hålla fokus på honom, hans bror och även deras pappa. Med ett litet barn blir inte saker så himla komplicerade och jag hade liksom glömt bort det. Tyvärr avslutades dagen med en febertopp, gråt och ipren. 18:25 somnade han i min famn och nu toksurfar jag medan han snusar i sin säng. Jag kryper nog till kojs snart jag med, med en god bok som sällskap.