adrenalin

Det ögonblick jag accepterar att vår yngste son är morgonpigg kommer förmodligen livet kännas lättare. Varje kväll innan det är min morgon säger jag, "jag måste gå och lägga mig nu, jag ska ju upp vid fem". Men innerst inne har jag inte kapitulerat. Innerst inne hoppas jag varje kväll att han ska sova till sju, eller varför inte magiska åtta? Vore det så jävla fel att få sova någon gång? Han sover aldrig till sju, bara om han varit vaken på natten, då har ju vi också varit vakna så det går på ett ut. Vi får vara ytterst tacksamma om han sovet till sex, det var förrestenf flera veckor sen sist. Det ögonblick jag accepterar att han vaknar strax efter fem blir jag också tvungen att lägga mig och somna för natten vid 21, dvs direkt efter att äldste sonen somnat. Och det vore samma sak som att ge upp.