adrenalin

Familjen är framme och jag kan andas ut, tillsvidare. Jag är väl helt nipprig som är så rädd att det ska hända dem något. Men man får väl komma ihåg att min pappa dog när jag var tonåring och min mamma var missbrukare och omöjlig att umgås med, så jag var rätt ensam i livet tills jag mötte min man. Innan jag träffade honom (när jag var 26) firade jag jul hemma hos mina kompisars föräldrar, ganska tragiskt men jag är glad att jag hade kompisar vars föräldrar inte tvekade att ha med en utomstående på julafton.

Fast det är bra att få sig en tankeställare. Jag får ju spader på både man och ungar emellanåt, det är helt normalt, men det är skönt att känna hur mycket jag älskar dem och hur värdelöst livet skulle vara utan dem.

Nu kan jag koncentrera mig på pluggandet igen, det var ju hela poängen med att de skulle bort, att jag skulle sitta med näsan i en bok.