adrenalin

Vid tolv ska mamma träffa onkologen. Det är inte någon vidare dag att vara hemma med fyraåring. Jag funkar inte så, att jag blir distraherad från tankarna. Ska jag lyckas med det räcker det inte med att umgås med ett barn. Nu blir jag bara sammanbiten och ansträngd och har inta alls ro att vara tålmodig och pedagogisk.

Ringde i alla fall mamma i lördags och sa att jag är himla orolig. Det kändes bättre. Jag kan stötta henne, men jag är ingen stålkvinna. Jag hade så gärna följt med henne idag, men stängt dagis kom ivägen. När hon skulle operera bort bröstet för två år sedan fick jag tjata för att få följa med när hon skulle läggas in. Herregud, hon skulle gå helt solo trodde hon. Sen när jag väl var där tyckte hon att det var skönt att inte vara ensam.

Jag hatar cancerhelvetet.