adrenalin

In i det sista har jag hoppats att de skulle säga att det var något annat. Det blev i alla fall inte värsta sortens besked. Det är metastaser från bröstcancern men de växer långsamt. Ett långsamt förlopp är bättre än ett snabbt. Hon ska gå igenom en grundlig undersökning för att se om det finns mer och hur mycket i så fall. Innan dess, ingen prognos. Fast hon hade krävt en första prognos i alla fall och läkaren hade garanterat att hon skulle leva sex månader till, kanske ett år. Det var vad han kunde garantera. Sen påminde han henne om att det finns folk som lever tio år med metastaser från cancer. Strålning. Cellgifter. Smärtstillande. Jag skulle helst se att det blev mer än ett år. Nu ska vi vänta. Igår kändes det i alla fall inte längre som om jag skulle kvävas när jag skulle sova.