adrenalin

I hela mitt liv har jag skämts för min bakgrund. Jag har kämpat för att dölja att jag är arbetarklass. Skaffat mig en fin utbildning, arbetat med min dialekt så att det inte ska höras att jag är uppvuxen i de södra förorterna, försökt nästla mig in bland människor med klasstillhörighet snäppet ovanför mig. Sen hände det något. Jag slutade skämmas. Jaha, jag är arbetarklass om man ens kan kalla det för det. På mammas sida är vi riktig arbetarklass, på pappas vet jag inte eftersom min pappa knappt jobbat i sitt liv.

Läste med glädje intervjun med Åsa Linderborg (hittar ingen länk) som skrivit boken Mig äger ingen i gårdagens DN. Gud vad skönt att arbetarklassen får någon slags upprättelse. Men, se det stack i ögonen på medelklassen, de som kanske är allra räddast för att bli uppfattade som arbetarklass, kanske för att de bara är några generationenr därifrån? Och om arbetarklassen får någon slags status, och dessutom tillskrivs en egen kultur, vad finns det då att kämpa sig bort ifrån?

Jag är skiträdd att hamna i ICA-kassan igen. Jag är skiträdd att behöva stå och moppa bajs på ett toagolv på ett servicehus igen. Jag är skiträdd för att behöva jobba med något som sliter ner min kropp och inte ger mig någon som helst mental stimulans. Men att jag är arbetarklass, det kommer jag aldrig ifrån, även om slipper ta ett arbetarklass-jobb.

Jag ser fram emot att få läsa boken.