adrenalin

Jag "skaffade" mig ju en sponsor i slutet av förra året. Sen hade jag ju jäkligt svårt att få till de där samtalen. Hon ska inte ringa mig, utan jag henne. Tiden gick, hej och hå. Till sist skickade jag ett sms där jag frågade om vi inte kunde ha en fast telefontid varje vecka, och det var lösningen på problemet. Det är skönt att ha någon från al-anon att prata med. Jag tycker det är jobbigt med missbruket i familjen, det är skönt att inte behöva förklara en massa saker. För mig är det så att om jag ska släppa någon in på livet, måste de där bitarna också berättas. De har ju varit min största lögn och det jag kämpat hårdast med att dölja och släta över, då är det viktigt att lögnerna inte följer med in i nya vänskapsrelationer. Fast varje gång jag outat min familjehistoria så blir jag paranoid, tror att vederbörande ska sprida det vidare, använda det emot mig osv. Det går inte riktigt över med tiden heller, jag går t ex och nojjar över att min bästa vän ska ha det som kuriosa att berätta för folk för att verka lite speciell. Jag vågar inte fråga heller, för ett ärligt ja skulle jag må ganska dåligt av. Shit, vad kom allt det här ifrån? Och shit snacka om att lägga sig på rygg och blotta strupen, jag har visst inte alls lagt mig av med alla offergrejer. I alla fall, jag litar på min man i den här frågan, och faktiskt folk i al-anon mer än mina vänner. Men ja just det, jag är ju inte någon mästare på det där med tillit. Ha ha, att jag vågar ha en blogg är ju lite extremt.