adrenalin

Min mamma har alltid varit en fena på att sy och sticka och sånt. Hon kan t o m knyppla och väva om andan faller på. Jag har aldrig visat någon direkt begåvning i ämnet, dessutom har jag inte riktigt behövt. Inte med en sån mamma. Så kom det då en bok om hur man gör om gamla kläder till barnkläder. En sån mamma vill jag också vara. En som har häftiga hemmagjorda kläder på ungarna. Författarinnan sa att dagispersonalen tyckte det var sååå bra att barnen hade originella kläder. Mina barn ska också vara originella och häftiga tänkte jag. Folk ska komma fram och fråga var jag köpt den där coola tröjan. Äh, den har jag gjort själv skulle jag svara, inte nonchalant men trevligt liksom. Problemet är att jag knappt kan sy, så jag insåg att det inte är någon idé att köpa boken i sig. Fast va fan tänkte jag, man kan väl sy om en tröja till ett par mjukisbyxor. Det kan väl ändå inte vara så svårt? Jag konsulterade morsan, sen ritade jag faktiskt ett mönster själv utifrån ett par gamla byxor. Det blev OK. Sen började jag leta efter något att sy om. Jag hittade inget. Absolut ingenting. Det mest upphetsande var en randig tröja i ljusblått och mörkblått som jag brukar sova i. För jag har bara enfärgade kläder. Jag hatar mönstrat, absolut hatar. Så min fantasi om att sy roliga prickiga brallor till lillkorven föll på två punkter. Brist på kläder att sy om och brist på tid. Jag menar om det enda man lyckas uppbringa är en gammal urtvättad svart (grå) t-shirt, då kan man lika gärna skita i det.