adrenalin

När jag tänker på mig själv är det väldigt lätt att bara hitta dåliga egenskaper. Jag är så självkritisk att jag inte kan hitta en enda bra faktiskt. Det gjorde mig så ledsen och satte igång en lång kedja av känslor och sorg inom mig. Jag har försökt fiska hos min man, men han fattade typ ingenting, så blev jag ännu ledsnare och till sist bara bröt jag ihop och grät järnet. Jag har sånt behov av bekräftelse just nu och jag känner att jag bara bekräftar och uppmuntrar folk i min omgivning men visar inte att jag själv behöver massa och så slutar det med att jag inte får det jag vill ha tillbaks. Snälla, läs mina tankar, säg att jag är bra och snäll och fin och duktig och rolig och klok och intressant och krama mig och klappa mig och säg att allt ordnar sig. Varför ska det vara så svårt allting? Jag ringde och tokgrinade i telefonen till min man för att han inte frågat mig om jag mådde bättre idag.

Sen är problemet med att ha haft förlossningsdepression att jag inte vågar vara normalt nere för då är det risk att någon tror att det är depression igen. Men jag tror bara att jag är lite svajig i känslorna, att det är normalt att vara känslig och nedstämd ibland när man precis fått barn, för jag känner mig inte som förra gången. Hur som helst, jag försöker vara glättig och glad men det är inte alls så jag känner. Jag känner att det är astrist att gå hemma och det är aptråkigt att laga mat varenda dag, gud om jag hade råd med take-away, vad feta vi skulle bli...
Det känns också idiotiskt att klaga eftersom jag har det bra, barnen är fina, mannen är toppen, vänner finns om jag bara sträcker ut handen, vädret är fint.

Jag önskar att jag kunde se mina goda egenskaper. Att jag kunde acceptera mina dåliga och kanske förbättra de allra sämsta, typ fientlighet och skräck. Varför ska det vara så jäääävla svårt?

Jag önskar att jag kunde känna att jag var nog. Att jag duger som jag är. Känna mitt eget värde. Svårt som sagt.

Sen fyller jag år om ett par dagar. Som vanligt har jag massa förväntningar och blir ledsen om det inte blir exakt som jag vill. Så idag får jag väl berätta vad jag förväntar mig. Fast återigen är det det där med tankeläsninge, visst vore det bäst om någon läste mina tankar ocg sedan ordnade allt åt mig? När jag fyller 40 kommer jag avskaffa födelsedagen. Den är förknippad med så mycket vånda för min del att det börjar bli outhärdligt. Det är sjukt, men så är det. Kring födelsedagen kommer det upp så många minnen som handlar om besvikelse upp. Jag antar att det är så när man är barn till missbrukare. Löften sviks. Det har blivit så laddat för mig, jag lägger in så myckt värderingar i hur jag blir firad. I år önskar jag mig frukost på sängen och taka-away käk från Ho´s. Och en teckning från min son. Och många pussar och kramar. Min idiotmorsa har redan avslöjat att jag ska få ett presentkort. Pucko. "du får ett likadant presentkort som du fick förra året, är det ok?" Vad svarar man på det? Öh, ja? Fast egentligen önskade jag mig en skumkanna i rostfritt till min espressomaskin...guuuud vad jag gnäller