adrenalin

Jag är hemma en sväng, tjolahopp. Det har varit skönt att vara på landet, men storkillen blir as-speedad och är värsta pesten, jag behöver lugn och ro, min man med. Resultatet är att jag har gått runt och småexploderat lite här och där som värsta galnot. När jag ber min käre man om ursäkt rycker han bara på axlarna och säger, "du har mycket att tänka på". Hur kan han vara så förstående? Själv har han bränt ut sig, hans korttidsminne är helt uppfuckat, han minns bara hälften av allt han ska komma ihåg och han frågar mig en miljon gånger om allting. Men jag har lika kort stubin gentemot honom som vanligt. Hå hå ja ja. Eller, ja! Det är ju därför han är så förstående, han minns inte mina utbrott! Toppen! Nu ska jag ge honom lite masage och vara en snäll fru.