adrenalin

Det är näst sista dagen på vår gemensamma föräldraledighet. Det känns trist. Jag ser inte direkt fram emot att vara själv, även om jag inte skräcklsagen som jag var med första barnet. Bebisen gallskriker hela kvällarna just nu och det känns ju så lagom roligt att veta att det vi är vana att ha som vår kvällstid (efter att storplutten somnat vid 20:30) kommer att bestå av vrålande bebis och bärande, ammande, bärande, ammande. Han har skrikit till strax före midnatt ett tag nu. Enda fördelen med vrålen är att han efteråt har varit så matt att han sovit ända till tre innan han velat amma igen. Men det är en ganska klen tröst. Fast jag har förtröstan, det kommer vara upp och ner ett tag framöver, sen kommer det faktiskt bli bättre. Jag hoppas att det inte är kolik. Ska prova att inte dricka mjölk idag och se om det blir någon skillnad. Jag är glad att vi tagit oss igenom den här karusellen med ett barn, det känns som att vi inte kommer låta det här tära lika mycket på vårt förhållande den här gången. Det är inte värt att kasta sig på varandras strupar bara för att det är jobbigt, vi behöver ju varandras stöd mer än någonsin.