adrenalin

Man börjar lugnt och fint, bokar inte in för mycket. Tror man. Sen står man där med skägget i brefvlådan. December är min hatmånad. Dödens viktigt är det att allt ska göras innan jul, möten här, möten där, julfester, lucia, disputationer, adventsmiddagar, födelsedagskalas. Och mitt i allt detta har jag och maken lyckats klämma in två konserter. Jag har tackat nej till massor av saker (tre!!! fester, men herregud, hur ofta är jag bjuden på tre fester inom loppet av två veckor?) och önskar jag kunde tacka nej till än mer.

Min cancersjuka mamma har bokat in en adventsmiddag med hela släkten på lördag, hos oss. Hej hopp. Det är OK, bortsett att hon själv ska få cellgifter på fredag och inte vet om hon orkar komma. Själv tycker jag att vi kunde haft den här middagen i januari och dessutom anpassat den efter hennes behandling, dvs ta den en helg när hon inte fått cellgifter. Nåja, det ska bli kul att träffa familjen, de får köttbullar i tomatsås och rabarberpaj med glass till efterrätt.


Nästa helg dyker svärisarna upp, då ska vi förvisso på konsert och på ett födelsedagskalas på lördagen, men visst verkar det vettigt att ha ett-årskalas för lillkillen på söndagen. Och det är vettigt, annars skulle de inte kunna vara med på kalaset. Sen idag får jag mail från mamman till han som ska ha kalaset på lördagen, att de måste flytta kalaset till söndagen. Jag mailar, det var ju synd, tyvär tyvärr, och inombords andas jag ut en smula.

Julstress me no like.