adrenalin

Mamma stickar jättefina vantar. Jag har fått två par. Hon försöker sälja vantar också, hon vill ha rätt bra betalt, 250 kr paret. En vän till mig vill köpa ett par, jag har lagt ut pengar men lyckas inte lämna vantjävlarna vidare. Nu har jag fått ytterligare ett par som ska vidare för påseende, de har jag börjat använda själv. Hon ska dö för sjutton, jag vill inte lämna något ifrån mig alls, det gör för ont. Så nu sitter jag här och pröjsar mamma alldeles för mycket pengar för vantar samtidigt som jag måste hitta på någon nödlögn gentemot min vän. Eller, kanske jag ska kläcka ur mig sanningen. Problemet är att jag kommer börja grina om jag gör det och jag orkar inte gråta mer just nu. Eller, grina orkar jag, det är trösten jag inte kan ta emot. Varför ska det vara så svårt? Den enda jag vill bli tröstad av just nu är min man.